Aptamerkarakteriseringsanalystjänst

Alpha Lifetech har tillhandahållit aptamerrelaterade tjänster i många år och kan för närvarande erbjuda omfattande aptamerutvecklingsscheman såsom aptamersyntes, SELEX-screening, högkapacitetssekvensering samt aptameroptimering och karakterisering. Baserat på fördelarna med SELEX-metoden för screening av aptamerer har Alpha Lifetech utökat fler metoder för screening av aptamerer.

Introduktion till aptamerkarakteriseringsanalys

Verifiering av tillhörighet

Den optimerade aptameraffiniteten verifierades med relevanta tekniker för aptamerbindningsanalys. Exempel inkluderar isotermisk titreringskalorimetri (ITC), flödescytometri (FCM) och ytplasmonresonans (SPR), mikrofluidik, etc. Aptameraffinitet uttrycks vanligtvis med dissociationskonstanten (KD), en fysikalisk kvantitet som används för att kvantifiera graden av molekylär dissociation i en reversibel reaktion. Ju mindre KD-värde, desto stabilare är komplexet, det vill säga desto starkare affinitet; omvänt, ju större KD-värde, desto mer instabilt är komplexet och desto svagare affinitet. Detta steg är nyckeln till att identifiera aptamerens prestanda, vilket säkerställer aptameraffinitetsmognad och kan binda till målmolekylen med hög affinitet och selektivitet i praktiska tillämpningar.

Fig. 1 Processen för aptameraffinitetsmognad. Referenskälla:Kinghorn AB, Fraser LA, 2017.

Funktionsverifiering

Förutom affinitetsverifiering behöver aptamerens funktion verifieras. Detta inkluderar att verifiera aptamerens stabilitet, specificitet och interaktioner med andra molekyler i en viss miljö. Resultaten av funktionsverifieringen kommer direkt att påverka aptamerernas värde inom vetenskaplig forskning och industriella tillämpningar.

Specifik verifiering

Kompetitivt experiment: Aptamerens förmåga att binda till ett specifikt mål utvärderas i närvaro av andra liknande mål. Om aptameren kan binda specifikt till målmolekylen utan störning från andra molekyler, indikerar det att den har hög specificitet.

Korsreaktionsexperiment: Aptameren binds till en serie relaterade eller orelaterade mål för att se om den bara binder till ett specifikt mål, för att verifiera dess specificitet.

Stabilitetsverifiering

Experiment med nukleasnedbrytning: Aptamererna exponerades för olika koncentrationer av nukleaser och deras nedbrytning observerades. Genom att jämföra nedbrytningsgraden vid olika tidpunkter kan aptamerens anti-nukleasnedbrytningsförmåga utvärderas.

Experiment med temperatur- och tidsstabilitet: Aptameren placerades under olika temperatur- och tidsförhållanden för att observera dess strukturella och funktionella stabilitet. Detta hjälper till att bestämma optimala lagrings- och användningsförhållanden för aptamerer.

Identifiering av biologisk aktivitet

Lämplig metod väljs vanligtvis i enlighet med det specifika tillämpningsmålet för nukleinsyraaptameren.

(1) Molekylnivåtestning: Användning av molekylärbiologiska tekniker, såsom gelelektrofores, Western blot, etc., för att detektera komplex som bildas efter att aptameren kombineras med målmolekylen, eller detektera förändringar i målmolekylens uttrycksnivå orsakade av aptameren.

(2) Testning på cellnivå: Med hjälp av cellodlingsteknik inkuberas aptamerer med målceller för att observera biologiska förändringar såsom cellmorfologi, proliferation och apoptos, och utvärdera aptamerernas biologiska aktivitet.

(3) Djurmodellförsök: I lämpliga djurmodeller ges nukleinsyraaptamerer genom injektion eller läkemedelsadministrering, och fysiologiska indikatorer och patologiska förändringar hos djuren observeras för att utvärdera aptamerernas biologiska aktivitet och säkerhet in vivo.